jag vet att alla behöver sin egna prossec i hela den hära skiten, att alla bearbeetar på olika sätt o de tar olika lång tid, jag vet det. när jag tänker tillbaka nåra månader, så ville inte min bror vara i samma rum som mig, han ville inte prata me mig, jag existerade inte för honom. syrran hon kunde säga hej, men inge mer än så. jag förstår dom, jag har inte ens vart me under hampus uppväxt o försvann när syrran var tonnåring, jag var en främling för dom. dom kände mig inte, o jag kände inte heller dom. även fast jag valde drogerna istället för dom, fans dom i mina tankar, och jag saknade dom, något dom aldrig kommer kunna förstå, att jag valde drogerna framför dom. men jag var fast, hade varit fast i flera år, det var det ändå jag visste nå om.

nu är jag så tacksam att dom har velat tagit tillbaka mig, att jag får vara hemma i nykvarn och syrran pratar me mig nu, vi spelar tillsammans o hon har börjat höra av sig helt random till mig på facebook, som härom dagen då hon skrev "hej sis" o vad det värmde inom mig, att hon kallade mig för sis, den glädjen kan jag leva länge på. som nu med hampus, han kan vara i samma rum som mig, han kan prata lite granna me mig o spela tillsammans, så otroligt lyckig jag blir över dom små sakerna, dom små framstegen som görs me mina syskon.

jag kan förstå att det tar tid, dom lite väl inte 100% på mig heller, dom har väl i bakhuvet att det är så lätt för mig att falla tillbaka o att jag börjar igen att välja drogerna istället för dom, så det är lugnt, det gör mig inget att dom är försiktiga för att dom är rädda att jag ska såra dom igen, jag menar jag är juh en missbrukare.

som en liten sak, hade min data på matbordet, brorsan slår på sin data breve mig, fast en stol mellan oss, så jag säter mig vid min data och han sitter kvar, sånna små saker gör mig lycklig, som att jag ser dom små tingen o vet att det är framsteg. happyface.

pz out

<3

jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig så att det inte låter fel, jag har valt att flytta tillbaka till tälje, o jag vill tillbaka dit, för har halla mina vänner o familj där, men ändå så tänker jag att fan jag har pundat så mycke där, gjort massa dumma saker som inte är så rolga, ganska mycke pinsamt(o då menar jah pinsamt som dumt) o de jag försöker säga är, att folk vet vem man är, om jag stöter på folk, vad ska jag då göra, bara å förbi o lossas som att de regnar, el bara häsla, el häsla o stanna o snacka, vet inte om jag sak vara ärlig. kanske de kan bero på min diagnos, som gör att jag inte vet dom hära "social-reglerna" vilkt kan ställa till de för mig, att andra uppfattar mig som dryg el nått, fassten det inte ens är så, utan att jag bara inte vet vad jag ska göra, hur jag ska betee mig.

pz out