För två år sedan, misslyckades ja ta mitt egna liv, jag tog vara på chansen efter flera dagar liggandes i resperator o vakna upp som en grönsak. D va mitt uppvaknande från ett långt o tungt missbruk o allt inom sjdestruktivt beteende, min chans att ändra vägen ja vandrade på. Nu idag 2år sedan, sittandes imin lgh, tagit mig igenom en enormt tung vandring, från att va en grönsak, till psyket, stödboende, behandlinghem, stödboende. Jag e tacksam över d ja har, men minnena kommer ifatt en, dom plågar en om nätterna, dagarna. En fundering ja ej kan släppa; blir d lättare, kriget inom en, kämpandet att överleva natten o dagen, kommer ja nån dag kunna vakna upp o ba få må underbart? ) de må va egoistiskt tänkt av mig, men d hära e mitt liv, just denna dag e spec tuff, för meningn va att ja skulle dö, men om ja tänker till så har ja inte lyckats me någe alls, så varför skulle ja lyckas me de? ) jag vet, depp-ab. ) men d e 11 maj .

jag klarar inte att mer skit längre, jag vet va ja orsakat alla pga av mitt missbruk, jag e inte dum, jag vet prec va jag gjort.

jag ligger sömnlös om nätterna o finner ingen ro av alla dessa minnen, minnen från all skit, allt som hänt o allt ja orsakat, allt lidande. min ångest e starkare än någonsin o aptiten finns knappt alls längre. jag försöker kämpa me att sträva efter de liv ja anser jag e värd, ett rent liv, där ja sj har kontrollen över mig sj o mina val. kunna finna min inre ro o finna tillbaka till mig sj, jag vet att ja aldrig kommer bli den ja en gång va innan allt började för så många år sedan, kan inte ens minnas den flickan längre, det är bara ett utsuddat minne, som jag nog glömt medvetet, för att det inte ska göra lika ont som de redan gör. för det smärtar i hela kroppen, käns som att alla mina ben e brutna på mitten o själen har spruckit i tusen bitar, även dessa djupa smärtor kämpar ja ändå på, ja reser mig varje gång ja ramlar omkull av all ångest, sömnlöshet, deprition, drogsug o hunger. ja reser mig ändå o fortsätter framåt. o många dagar står ja här i denna brutala verklighet med sånt starkt tvivel, tvivel om de e värt att kämpa såhära mycket, tvivel om att alla har de nog bättre om ja inte fanns i deras liv, spec min familj, att dom hade kanske varit lyckligare om ja aldrig ens hade vaknat upp ur resperatorn o bestämde mig för att ja orkade inte leva me allt missbruk. dessa tvivel kommer dessa dagar då ångesten e aldeles för tung att bära, o de ända ja vill e att någon kan hjälpa mig att bära den då, hjälpa mig att stå rakt så ja inte ramlar umkoll igen, för även om ja vet att ja reser mig upp, har jag vetskapen av att ja snart igen kommer falla av all ångest, o det gör så ont, för smärtan av att själen slits sönder o samman, gång på gång, den går inte att beskriva.

men vem e jag att berätta hur jag mår, hur min vardag ser ut. när jag orsakat dig så lidande

jag borde kanske bara lägga mig ner o blunda, låta dig slå mig sönder o samman

kanske du kan vandra vidare i ditt liv o glömma mig sen.

att gå runt o inte bli hörd el tagen på allvar, det gör så ont i själen, om ja nu har nån kvar?

jag menar, dessa dagar när allt e svart, ett enda stort mörker o jag bara fumlar fram o vet knappt upp el ner, dessa dagar då jag verkligen inte orkar, kan varken äta, sova, o tillomed spela. vad e de för mening?

jag finner inge hopp alls, ingen mening me att leva såhära alls, o även om jag står på mina bara knän o skriker efter hjälp, medans tårarna rinner ner för kinderna minna, blir jag inte hörd el sedd.

jag står här ensam ändå, men jag klandrar ingen, ja menar det tar väl hårt på alla andra runt om att behöva lyssna på nån som balanserar på kanten. så funkar de för dom flesta, alla har sina egna problem häri livet,

så i slutändan e man ensam.

jag håller på att tappa fotfästet totalt.

så många som säger dessa ord till mig: det som har hänt, har hänt. försök leva i nuet o låt ditt förflutna vara o använd de som en livserfarenhet.

jag e mycke väl medveten om att det som hänt har hänt, men vissa dagar som dessa. det går inte att unvika. hur skulle jag kunna låta dessa minnen bara vara?jag menar, även om jag försöker gå vidare i livet. så finns alla dessa minnen där ändå, do e en del av mig, en del som alltid kommer att finnas där. hur gärna jag än vill att dom inte ska det. men de enda jag kan göra e att acceptera att dom e där, men som sagt, ibland blire för mycke att bära på. för mycke mörk skit som kommer upp till ytan. för mycke att bära på. det smärtar mest, att så många inte förstår hur mycke detta tynger mig, visserligen kanske gör jag att dom inte förstår heller, för att jag inte vill berätta allt, för jag blir rädd, rädd för att alla ska se mig så som jag ser min egna spegelbild, totalt sprucken.

jag måste hitta ett sätt att kunna leva me dessa minnen o bilder, ett sätt då jag inte knäcker mig sälv, ett sätt att ändå försöka låta dessa bara vara. men i nuläget e de så svårt. för när dom väl kommer upp, går de inte att stoppa undan dom. de som att dom spelas på repit, om o om igen.

o jag e väl medveten om att allt jag vart me om, har format mig till den jag e idag. o jag vet att det är en livserfarenhet, som många inte har.

men va de verkligen nödväntigt att de skulle gå såhära långt!?

pz out

livet kan verka mörk vissa dagar, så de sett ut nu ett tag. men käns som att jag nu e påväg ut från dimman igen, som man säger de blir bättre, efter regn kommer solsken. idag hörde jag av mig till min handläggare på bc, frågade hur de låg till me boendegruppen, me att få min egna lgh. hon sa att hon hört av sig till dom, o att de e på rullning nu. att hon ska försöka fixa så att ja hamnar i prio1-gruppen, pga av mitt funktions-nedsettning, att de ska gå fortare för mig pga av de. så just nu e jag jätte glad, de blir som att känslan tar över o kan inte riktigt orientera mig fram, men de gör inget, för de e en otroligt härlig känsla, att kunna tillåta sig må bra, men de funkar bara om man tillåter sig själv att må dåligt. så snart när jag har min egna lgh, kommer jag o david kunna umgås mer, när vi känner för de o han kommer kunna sova hos mig, omg va glad jag e just nu. i fucking love this feeling <3 pz

jag lever efter många ord-språk, många som tilltalar mina åsikter, gränser o syn på livet. ett ordspråk jag levt efter ganska länge är, DAGAR MAN VILL LEVA, DAGAR MAN VILL DÖ. idag är en sån dag, jag känner bara att jag orkar inte längre(menar inte att jag ska ta livet av mig) utan, att kämpa var dag, att alltid vakna på morgonen o ha en kamp, en kamp om att inte falla tillbaka, en kamp om vetskapen av vad jag vart me om, hur mycket de tynger mitt hjärta, att minnas alla sne-steg, misstag, tragiska händelser, lögner från folk, mina minnen från mitt missbruk, minnen som smärtar genom hela kroppen, det gör ont att ha dessa bilder cirkulerandes i huvet, vetskapen om att folk är falska, manipulativa, spelar andra på deras känslor/svagheter för att få som dom vill, att dom e onda rakt igenom, att leva me vetskapen att människan i grund o botten bara har dåliga baktankar. jag vet att man inte kan dra alla över samma gräns, att de visst finns människor som vill en väl, har träffat nåra få sådanna människor, o dom e jag evigt tacksam över att fortfarande ha i mitt liv. men antagligen så kommer jag från en värld, där de bara bestått av smärta, lögner o ett stort mörker, att jag levt där så pass länge, har gett mig den synen av människan tyvärr, för de e så jag blivit behandlad o jag har även me behandlat folk illa, för kan inte sitta o skylla på alla andra, inte de jag gör. utan snarare berättar hur mitt liv sett ut så pass länge, jag menar den verklighet jag levt i, det är den jah e van me. den hära dagen, har jag inte mått bra alls, har en sådan stor ångest o drogsug. det känns som att det drar igenom ett mörker genom kroppen som e omölig att ta sig ur, att det är som att jag e tillbaka i missbruket, stående i den svarta tunneln o försöker fumla mig fram, men att en tjock dimma sveper över ögonen, o jag kan inte ta mig fram alls. att stå där igen, gör mig ont. det ända jag skulle vilja e att fixa en fix o slå i mig, att få kunna försvinna från allt ansvar, all kamp var dag, kunna skita i allt. men jag vet att de inte funkar så, kan inte sticka från mina problem o spec inte punda bort dom, det löser inget alls. för jag vet vad som skulle hända om jag tog ett återfall till, jag skulle antingen ta en överdos o dö, el om de inte skulle leda till en överdos, skulle jag förlora allt jag kämpat för, mitt boende, min familj, hjälpen från bc, soc, fk o mina medc. o jag vet, att om ja skulle missta allt detta, skulle de leda till att jag misslyckats me allt igen, den känslan skulle jag inte alls klara av, så skulle leda till att ja blivi hemlös igen, utan pengar. jag skulle göra allt för att få pund,  tillslut skulle jag ta en överdos me flit, el ta mitt liv. det är inte värt det, spec när jag har vetskapen av vad som kommer hända om ja faller tillbaka. för så mycke jag har kämpat för här jag står nu, så mycke jag har jobbat me mig själv o alla mina problem, insätt att i grunden e de jag som har problem, ingen annan. jag har en lång väg att vandra på, tills jag kan ha de prec så som jag vill ha det, en egen lgh, där ja kan ha min äslakde katt zelda, att börja skriva min självbiografi. för det är slut me att leva ett självdetruktivt liv, jag strävar efter ett lugn. <3 pz

idag hade vi husmöte kl18 på stödboendet där jag bor. någe som jag tycker är jätte jobbigt, att sitta me massa andra som jag inte känner, o alla pratar i munnen på varann. jag har ingen koll alls på läget, jag hänger inte me i samtalen, allt blir bara en enda stor röra för mig. det är så otroligt jobbigt, men personalen här sa att jag va tvungen att va me ändå, så jag gick ner dit o va me på mötet, efter bara 5min så börjar jag få ångest, jag försöker hänga me, men de gick inte alls. började tänka på hur alla andra betedde sig, att dom rörde på sig hela tiden där dom satt, att dom viftade me armarna o pratade me hög volym, o jag visste inte vart jag skulle kolla, på den som pratade el om de vore lugnt att kolla på mobilen, el bara försvinna i dagdrömmar. så började känna hur hjärtat började bulta så hårt, kändes nästan som att det skulle flyga ur bröstet på mig, o me de kom panik-ångest-attacken, o de ända jag satt o tänkte på var att jag ville gå därifrån, men vågade inte göra de häller, för att jag visste inte om jag fick o alla som satt där, skule väl antagligen inte förstå va problem var, att dom måste va me, men att jag bara kan gå därifrån. så när jag nästan började gråta av allt obehag, så reste jag på mig o frågade om jag kunde gå, personalen såg väl antagligen hur jobbigt de va för mig, så dom sa att de va lugnt. sånna hära situationer, som e jätte jobbiga o tunga att göra för mig, de e kopplat till min diagnos asperger, o så kommer de va hela mitt liv. jag måste försöka hitta knep för att kunna sitta me på hela måsten-möten, men just i nu-läget, så funkade de inte alls. men jag får väl ändå se de lilla positiva me de, att jag faktiskt va me en liten stund o att jag kom dit. <3 pz  

att ta sig ur ett missbruk, o komma tillbaka till verkligheten efter att vart inlåst på ett behandlingshem, det är inte lätt. det finns så mycket som lockar en tillbaka till sitt gamla liv, o då menar ag inte att några andra ligger bakom det, utan det är ag som får sug, det är jag som skulle helst av allt vilja slippa allt ansvar o bara försvinna bort från verkligheten. även om jag ständigt vill det, så gör jag inte de, för jag vill inte leva ett sånt självdestruktivt liv längre, vill inte längta mig ner i graven o försöka me allt så de blir så. jag vet att det är inget liv, o jag vill inte leva så längre. jag vill ha ett stillsamt runt mig nu, bara få känna lugn genom kroppen, vara stabil me mig sälv o må bra. men för att man ens ska kunna tilllåta sig att må bra, måste man kämpa för de, de komer inte serverat på ett silverfat, de handlar om attt ge o ta, när man väl kämpar o man klarar alla hinder på vägen, o man kan stanna upp o njuta o glädjas av att man klarar saker o ting, då mår man bra, för att man lyckas me de man väljer att lyckas me. jag menar jag är den största personen i mitt liv, om jag dör, finns de inge mer för mig här o nu. så jag har lärt mig, alla val jag gör här i livet, bra som dåliga, påverkar alla i min närhet, att kunna stanna upp o tänka innan man utför någe, o tänka på folk runt om, hur de skulle se ut i deraas ögon o vad som skulle kunna hända om jag gjorde på ett visst sätt, o om man nu gör någe som kanske inte va de bästa valet, så får man ta ansvar av sina handlingar, alltså ta konsekvenserna som kommer av de. o de handlar mer om en slags självinsikt, att kunna förstå att det inte är nån annans fel, utan att de faktiskt är jag som är problemet, för att skylla på alla andra i sin omgivning, kallar jag för att leva i en slags förnekelse.