För två år sedan, misslyckades ja ta mitt egna liv, jag tog vara på chansen efter flera dagar liggandes i resperator o vakna upp som en grönsak. D va mitt uppvaknande från ett långt o tungt missbruk o allt inom sjdestruktivt beteende, min chans att ändra vägen ja vandrade på. Nu idag 2år sedan, sittandes imin lgh, tagit mig igenom en enormt tung vandring, från att va en grönsak, till psyket, stödboende, behandlinghem, stödboende. Jag e tacksam över d ja har, men minnena kommer ifatt en, dom plågar en om nätterna, dagarna. En fundering ja ej kan släppa; blir d lättare, kriget inom en, kämpandet att överleva natten o dagen, kommer ja nån dag kunna vakna upp o ba få må underbart? ) de må va egoistiskt tänkt av mig, men d hära e mitt liv, just denna dag e spec tuff, för meningn va att ja skulle dö, men om ja tänker till så har ja inte lyckats me någe alls, så varför skulle ja lyckas me de? ) jag vet, depp-ab. ) men d e 11 maj .

under hela mitt liv har jag sökt vem ag är, vad min mening me livet är, tankar som varför jag inte hittar mig själv, när alla andra runt om kring verkar så säkra på vem dom är, varför jag har varit så annorlunda, korkad, dum o missförstått allt o alla. har aldrig riktigt kunnat peka på vad problem igentligen var, har fått höra så många kränkande komentarer, allt mellan min stil o personlighet, språk, stavning, beteende, aggresion, attityd, u name it. har vandrat runt här i världen o inte fattat varför jag inte kunnat lägga alla pussel-bitar på plats, varför allt inte har fallit till rätta, har varit så långt borta i strävan av hitta mig själv, att allt annat blivit bortglömt, som att jag tappat de andra viktiga sakerna i livet, som relationer,förståelse, insikt. för jag menar hur skulle jag kunna ha dessa saker, när jag inte visste vart jag hade mina fötter nån stans!? de går inte alls ihop för fem öre.

när jag fick reda på att jag hade mina diagnoser adhd o speciellt asperger-syndrom, var det som att allt föll på plats, alla pussel-bitarna kunde jag lägga på den rätta platsen. jag fick en förklaring, på varför jag har haft det så svårt  livet, o då tänker jag på den sociala biten, att inte kunna förstå vad folk menar o vill, inte kunna läsa kropps-språk o ansikts-uttryck, att jag missuppfattar allt o alla. att jag nu kan förstå hur allt hänger ihop, me att jag inte klarar av vissa saker, att det är så otroligt obbigt att göra, att jag blir så stressad som leder till sömnproblem o så. allt hänger ihop just nu. det är ganska skönt, att kunna sätta fingret på problemet, oxå att kunna berätta för folk runt om, varför jag beter mig som jag gör, de handlar inte om att jag ursäktar mitt beteende o handlingar på diagnosen, utan d handlar om att berättar hur läget ligger till, att jag talar om varför de blir såhära, så att nära o kära, kan ha liten förståelse, men absolut handlar de inte om en ursäkt, för de hära e mitt liv, jag kommer alltid ha problem me dessa saker, därimot kan ag hitta knep för att de ska bli enklare för mig att ta mig igenom dom, men som me allt annat här i livet, handlar de om en slags utväckling de me, att man hittar sina egna sätt o vis.

nu ska jag äta någe.  <3 pz

att ta sig ur ett missbruk, o komma tillbaka till verkligheten efter att vart inlåst på ett behandlingshem, det är inte lätt. det finns så mycket som lockar en tillbaka till sitt gamla liv, o då menar ag inte att några andra ligger bakom det, utan det är ag som får sug, det är jag som skulle helst av allt vilja slippa allt ansvar o bara försvinna bort från verkligheten. även om jag ständigt vill det, så gör jag inte de, för jag vill inte leva ett sånt självdestruktivt liv längre, vill inte längta mig ner i graven o försöka me allt så de blir så. jag vet att det är inget liv, o jag vill inte leva så längre. jag vill ha ett stillsamt runt mig nu, bara få känna lugn genom kroppen, vara stabil me mig sälv o må bra. men för att man ens ska kunna tilllåta sig att må bra, måste man kämpa för de, de komer inte serverat på ett silverfat, de handlar om attt ge o ta, när man väl kämpar o man klarar alla hinder på vägen, o man kan stanna upp o njuta o glädjas av att man klarar saker o ting, då mår man bra, för att man lyckas me de man väljer att lyckas me. jag menar jag är den största personen i mitt liv, om jag dör, finns de inge mer för mig här o nu. så jag har lärt mig, alla val jag gör här i livet, bra som dåliga, påverkar alla i min närhet, att kunna stanna upp o tänka innan man utför någe, o tänka på folk runt om, hur de skulle se ut i deraas ögon o vad som skulle kunna hända om jag gjorde på ett visst sätt, o om man nu gör någe som kanske inte va de bästa valet, så får man ta ansvar av sina handlingar, alltså ta konsekvenserna som kommer av de. o de handlar mer om en slags självinsikt, att kunna förstå att det inte är nån annans fel, utan att de faktiskt är jag som är problemet, för att skylla på alla andra i sin omgivning, kallar jag för att leva i en slags förnekelse.

jaha då har man fått nackspärr, vaknade i morse av de, inte spec skönt, men hoppas på att de försvinner ganska snart. man brukar väl inte ha de spec länge el hur?

min dag idag får bli att chilla tungt, glo på film oh serier.

har inte så mycket annat på att välja på

idag kommer uh sons of anarchy me, ska tanka de om de kommit me swesub,

annars får jag väl vänta tills imorn, hehe.

har fått en bunt me papper från lss, ska läsa nåra blad oh sen fundera

på vad för olika tjänster jag vill ha, eftersom

asperger syndrom räknas som ett funktionsnedsättning,

så har jag rätt till att söka vissa tjänster.

pz out !