För två år sedan, misslyckades ja ta mitt egna liv, jag tog vara på chansen efter flera dagar liggandes i resperator o vakna upp som en grönsak. D va mitt uppvaknande från ett långt o tungt missbruk o allt inom sjdestruktivt beteende, min chans att ändra vägen ja vandrade på. Nu idag 2år sedan, sittandes imin lgh, tagit mig igenom en enormt tung vandring, från att va en grönsak, till psyket, stödboende, behandlinghem, stödboende. Jag e tacksam över d ja har, men minnena kommer ifatt en, dom plågar en om nätterna, dagarna. En fundering ja ej kan släppa; blir d lättare, kriget inom en, kämpandet att överleva natten o dagen, kommer ja nån dag kunna vakna upp o ba få må underbart? ) de må va egoistiskt tänkt av mig, men d hära e mitt liv, just denna dag e spec tuff, för meningn va att ja skulle dö, men om ja tänker till så har ja inte lyckats me någe alls, så varför skulle ja lyckas me de? ) jag vet, depp-ab. ) men d e 11 maj .