För två år sedan, misslyckades ja ta mitt egna liv, jag tog vara på chansen efter flera dagar liggandes i resperator o vakna upp som en grönsak. D va mitt uppvaknande från ett långt o tungt missbruk o allt inom sjdestruktivt beteende, min chans att ändra vägen ja vandrade på. Nu idag 2år sedan, sittandes imin lgh, tagit mig igenom en enormt tung vandring, från att va en grönsak, till psyket, stödboende, behandlinghem, stödboende. Jag e tacksam över d ja har, men minnena kommer ifatt en, dom plågar en om nätterna, dagarna. En fundering ja ej kan släppa; blir d lättare, kriget inom en, kämpandet att överleva natten o dagen, kommer ja nån dag kunna vakna upp o ba få må underbart? ) de må va egoistiskt tänkt av mig, men d hära e mitt liv, just denna dag e spec tuff, för meningn va att ja skulle dö, men om ja tänker till så har ja inte lyckats me någe alls, så varför skulle ja lyckas me de? ) jag vet, depp-ab. ) men d e 11 maj .

jag klarar inte att mer skit längre, jag vet va ja orsakat alla pga av mitt missbruk, jag e inte dum, jag vet prec va jag gjort.

jag ligger sömnlös om nätterna o finner ingen ro av alla dessa minnen, minnen från all skit, allt som hänt o allt ja orsakat, allt lidande. min ångest e starkare än någonsin o aptiten finns knappt alls längre. jag försöker kämpa me att sträva efter de liv ja anser jag e värd, ett rent liv, där ja sj har kontrollen över mig sj o mina val. kunna finna min inre ro o finna tillbaka till mig sj, jag vet att ja aldrig kommer bli den ja en gång va innan allt började för så många år sedan, kan inte ens minnas den flickan längre, det är bara ett utsuddat minne, som jag nog glömt medvetet, för att det inte ska göra lika ont som de redan gör. för det smärtar i hela kroppen, käns som att alla mina ben e brutna på mitten o själen har spruckit i tusen bitar, även dessa djupa smärtor kämpar ja ändå på, ja reser mig varje gång ja ramlar omkull av all ångest, sömnlöshet, deprition, drogsug o hunger. ja reser mig ändå o fortsätter framåt. o många dagar står ja här i denna brutala verklighet med sånt starkt tvivel, tvivel om de e värt att kämpa såhära mycket, tvivel om att alla har de nog bättre om ja inte fanns i deras liv, spec min familj, att dom hade kanske varit lyckligare om ja aldrig ens hade vaknat upp ur resperatorn o bestämde mig för att ja orkade inte leva me allt missbruk. dessa tvivel kommer dessa dagar då ångesten e aldeles för tung att bära, o de ända ja vill e att någon kan hjälpa mig att bära den då, hjälpa mig att stå rakt så ja inte ramlar umkoll igen, för även om ja vet att ja reser mig upp, har jag vetskapen av att ja snart igen kommer falla av all ångest, o det gör så ont, för smärtan av att själen slits sönder o samman, gång på gång, den går inte att beskriva.

men vem e jag att berätta hur jag mår, hur min vardag ser ut. när jag orsakat dig så lidande

jag borde kanske bara lägga mig ner o blunda, låta dig slå mig sönder o samman

kanske du kan vandra vidare i ditt liv o glömma mig sen.

att gå runt o inte bli hörd el tagen på allvar, det gör så ont i själen, om ja nu har nån kvar?

jag menar, dessa dagar när allt e svart, ett enda stort mörker o jag bara fumlar fram o vet knappt upp el ner, dessa dagar då jag verkligen inte orkar, kan varken äta, sova, o tillomed spela. vad e de för mening?

jag finner inge hopp alls, ingen mening me att leva såhära alls, o även om jag står på mina bara knän o skriker efter hjälp, medans tårarna rinner ner för kinderna minna, blir jag inte hörd el sedd.

jag står här ensam ändå, men jag klandrar ingen, ja menar det tar väl hårt på alla andra runt om att behöva lyssna på nån som balanserar på kanten. så funkar de för dom flesta, alla har sina egna problem häri livet,

så i slutändan e man ensam.

jag håller på att tappa fotfästet totalt.

så många som säger dessa ord till mig: det som har hänt, har hänt. försök leva i nuet o låt ditt förflutna vara o använd de som en livserfarenhet.

jag e mycke väl medveten om att det som hänt har hänt, men vissa dagar som dessa. det går inte att unvika. hur skulle jag kunna låta dessa minnen bara vara?jag menar, även om jag försöker gå vidare i livet. så finns alla dessa minnen där ändå, do e en del av mig, en del som alltid kommer att finnas där. hur gärna jag än vill att dom inte ska det. men de enda jag kan göra e att acceptera att dom e där, men som sagt, ibland blire för mycke att bära på. för mycke mörk skit som kommer upp till ytan. för mycke att bära på. det smärtar mest, att så många inte förstår hur mycke detta tynger mig, visserligen kanske gör jag att dom inte förstår heller, för att jag inte vill berätta allt, för jag blir rädd, rädd för att alla ska se mig så som jag ser min egna spegelbild, totalt sprucken.

jag måste hitta ett sätt att kunna leva me dessa minnen o bilder, ett sätt då jag inte knäcker mig sälv, ett sätt att ändå försöka låta dessa bara vara. men i nuläget e de så svårt. för när dom väl kommer upp, går de inte att stoppa undan dom. de som att dom spelas på repit, om o om igen.

o jag e väl medveten om att allt jag vart me om, har format mig till den jag e idag. o jag vet att det är en livserfarenhet, som många inte har.

men va de verkligen nödväntigt att de skulle gå såhära långt!?

pz out

jag lever efter många ord-språk, många som tilltalar mina åsikter, gränser o syn på livet. ett ordspråk jag levt efter ganska länge är, DAGAR MAN VILL LEVA, DAGAR MAN VILL DÖ. idag är en sån dag, jag känner bara att jag orkar inte längre(menar inte att jag ska ta livet av mig) utan, att kämpa var dag, att alltid vakna på morgonen o ha en kamp, en kamp om att inte falla tillbaka, en kamp om vetskapen av vad jag vart me om, hur mycket de tynger mitt hjärta, att minnas alla sne-steg, misstag, tragiska händelser, lögner från folk, mina minnen från mitt missbruk, minnen som smärtar genom hela kroppen, det gör ont att ha dessa bilder cirkulerandes i huvet, vetskapen om att folk är falska, manipulativa, spelar andra på deras känslor/svagheter för att få som dom vill, att dom e onda rakt igenom, att leva me vetskapen att människan i grund o botten bara har dåliga baktankar. jag vet att man inte kan dra alla över samma gräns, att de visst finns människor som vill en väl, har träffat nåra få sådanna människor, o dom e jag evigt tacksam över att fortfarande ha i mitt liv. men antagligen så kommer jag från en värld, där de bara bestått av smärta, lögner o ett stort mörker, att jag levt där så pass länge, har gett mig den synen av människan tyvärr, för de e så jag blivit behandlad o jag har även me behandlat folk illa, för kan inte sitta o skylla på alla andra, inte de jag gör. utan snarare berättar hur mitt liv sett ut så pass länge, jag menar den verklighet jag levt i, det är den jah e van me. den hära dagen, har jag inte mått bra alls, har en sådan stor ångest o drogsug. det känns som att det drar igenom ett mörker genom kroppen som e omölig att ta sig ur, att det är som att jag e tillbaka i missbruket, stående i den svarta tunneln o försöker fumla mig fram, men att en tjock dimma sveper över ögonen, o jag kan inte ta mig fram alls. att stå där igen, gör mig ont. det ända jag skulle vilja e att fixa en fix o slå i mig, att få kunna försvinna från allt ansvar, all kamp var dag, kunna skita i allt. men jag vet att de inte funkar så, kan inte sticka från mina problem o spec inte punda bort dom, det löser inget alls. för jag vet vad som skulle hända om jag tog ett återfall till, jag skulle antingen ta en överdos o dö, el om de inte skulle leda till en överdos, skulle jag förlora allt jag kämpat för, mitt boende, min familj, hjälpen från bc, soc, fk o mina medc. o jag vet, att om ja skulle missta allt detta, skulle de leda till att jag misslyckats me allt igen, den känslan skulle jag inte alls klara av, så skulle leda till att ja blivi hemlös igen, utan pengar. jag skulle göra allt för att få pund,  tillslut skulle jag ta en överdos me flit, el ta mitt liv. det är inte värt det, spec när jag har vetskapen av vad som kommer hända om ja faller tillbaka. för så mycke jag har kämpat för här jag står nu, så mycke jag har jobbat me mig själv o alla mina problem, insätt att i grunden e de jag som har problem, ingen annan. jag har en lång väg att vandra på, tills jag kan ha de prec så som jag vill ha det, en egen lgh, där ja kan ha min äslakde katt zelda, att börja skriva min självbiografi. för det är slut me att leva ett självdetruktivt liv, jag strävar efter ett lugn. <3 pz

Jag har vart dålig på att skriva nu ett tag. Har hänt massa saker. Fan jag har ett sånt jävla sug efter sub just nu. Vet inte vart jag ska ta vägen alltså, klättrar typ på väggarna. Fucking ie alltså. Försöker att sysselsätta mig, håller på me att rita just nu. Öppnat blocket o bara avreagerar mig. De funkar väl sålänge jag håller konsentrationen me pännorna. Hmm. Aja ska fortsätta. See u <3 pz

Vad har jag gjort me mitt liv? Jag o syrran va hur tajta som helst, vi gjorde allt tillsammans o pratade om allt. Vi var en person. Jag älskar min syster, skulla kunna ta en kula för henne. Nu när jag är ren o börjar tänka. Familjen har valt att ta tillbaka mig, men jag kan inte sluta tänka på att min syster är en främling fär mig, de gör så jävla ont i själen. Att veta att jag sumpade henne för droger. Jag är en främling för henne me, ingen av oss vet riktigt vem du är igentligen.bara som en främling som klampar in i deras liv o får all uppmärksamhet, utan att vilja ha det. Jag vet att jag är en överlevare o så. Men jag kan inte sluta tänka på att jag har förstört våran relation. Min lille bror vet inte vem jagär, jag har inye funnits där under hans uppväxt, jag har inte funnits där alls. Det har varit syrran o brorsan som är tajta, kan har sumpa mina chanser me syrran, jag vill bara lra kkänna mina syskon, jag vill inte komma mellan dom, de är dom två som stöttat varann under så lång tid. Jag kommer nog aldrig få känna att har dom som syskon. För de spelar ingen roll vad jag gör el vad jag kämpar me att va ren. De är dom två som funnits för varann. Jag går helt enkelt nöja mig me att få stå på sidan o va glad att dom pratar me mig o så. Just nu gråter jag för att jag vet vad jag sumpat o jag vet att dom aldrig någonsin kommer kunna lita på mig.jag förstår dom, men fucking tankar. Jag vill bara landa nu o fucking kämpa för att va ren. Love to u al

Jag har en sån stark ångest nu, jag vet inte hur jag ska komma ur den hära jävla dimman, hur jag ska rida ur den, kanske bara försöka gå i blindo o hoppas på de bästa. Även om jag har massa människor runt om mig o att jag aldrig riktigt är ensam, även att jag vet detta blir jag ensam. Ensam om mina känslor. Ingen kan väl känna de jag känner nu? Jag har en otrolig längtan att få vara klar, att ha de jag vill ha o att få vara hörd. Men mest av allt saknar jag zelda. Hon har vart som min drog, den igentligen enda drogen jag behöver för att kunna släppa alla mörka tankar om att livet inte är lätt. Att de gör ont att leva, me alla dessa känslor o inte kunna veta vad som kommer hända, även alla minnen. Dagar som denna behöver jag min ögonsten, jag behöver veta att jag är behövd. Dagar som denna önskar jag att jag kunde knarka bort all skit o elende, att få skita i allt. Men så mycke jag kämpat för att stå där jag är nu, finns de inget alternativ att vända tillbaka till pundet, för allt jag gjort fram till nu vill jag inte göra om igen. Så vad finns de för andra alternativ att göra denna ångestdag, för jag menar inget är rogivande just nu, men vet att jag måste försöka börja pula me nått för att få bort tankarna. Så aja. Later dude.