Jag har en sån stark ångest nu, jag vet inte hur jag ska komma ur den hära jävla dimman, hur jag ska rida ur den, kanske bara försöka gå i blindo o hoppas på de bästa. Även om jag har massa människor runt om mig o att jag aldrig riktigt är ensam, även att jag vet detta blir jag ensam. Ensam om mina känslor. Ingen kan väl känna de jag känner nu? Jag har en otrolig längtan att få vara klar, att ha de jag vill ha o att få vara hörd. Men mest av allt saknar jag zelda. Hon har vart som min drog, den igentligen enda drogen jag behöver för att kunna släppa alla mörka tankar om att livet inte är lätt. Att de gör ont att leva, me alla dessa känslor o inte kunna veta vad som kommer hända, även alla minnen. Dagar som denna behöver jag min ögonsten, jag behöver veta att jag är behövd. Dagar som denna önskar jag att jag kunde knarka bort all skit o elende, att få skita i allt. Men så mycke jag kämpat för att stå där jag är nu, finns de inget alternativ att vända tillbaka till pundet, för allt jag gjort fram till nu vill jag inte göra om igen. Så vad finns de för andra alternativ att göra denna ångestdag, för jag menar inget är rogivande just nu, men vet att jag måste försöka börja pula me nått för att få bort tankarna. Så aja. Later dude.