att ta sig ur ett missbruk, o komma tillbaka till verkligheten efter att vart inlåst på ett behandlingshem, det är inte lätt. det finns så mycket som lockar en tillbaka till sitt gamla liv, o då menar ag inte att några andra ligger bakom det, utan det är ag som får sug, det är jag som skulle helst av allt vilja slippa allt ansvar o bara försvinna bort från verkligheten. även om jag ständigt vill det, så gör jag inte de, för jag vill inte leva ett sånt självdestruktivt liv längre, vill inte längta mig ner i graven o försöka me allt så de blir så. jag vet att det är inget liv, o jag vill inte leva så längre. jag vill ha ett stillsamt runt mig nu, bara få känna lugn genom kroppen, vara stabil me mig sälv o må bra. men för att man ens ska kunna tilllåta sig att må bra, måste man kämpa för de, de komer inte serverat på ett silverfat, de handlar om attt ge o ta, när man väl kämpar o man klarar alla hinder på vägen, o man kan stanna upp o njuta o glädjas av att man klarar saker o ting, då mår man bra, för att man lyckas me de man väljer att lyckas me. jag menar jag är den största personen i mitt liv, om jag dör, finns de inge mer för mig här o nu. så jag har lärt mig, alla val jag gör här i livet, bra som dåliga, påverkar alla i min närhet, att kunna stanna upp o tänka innan man utför någe, o tänka på folk runt om, hur de skulle se ut i deraas ögon o vad som skulle kunna hända om jag gjorde på ett visst sätt, o om man nu gör någe som kanske inte va de bästa valet, så får man ta ansvar av sina handlingar, alltså ta konsekvenserna som kommer av de. o de handlar mer om en slags självinsikt, att kunna förstå att det inte är nån annans fel, utan att de faktiskt är jag som är problemet, för att skylla på alla andra i sin omgivning, kallar jag för att leva i en slags förnekelse.