idag hade vi husmöte kl18 på stödboendet där jag bor. någe som jag tycker är jätte jobbigt, att sitta me massa andra som jag inte känner, o alla pratar i munnen på varann. jag har ingen koll alls på läget, jag hänger inte me i samtalen, allt blir bara en enda stor röra för mig. det är så otroligt jobbigt, men personalen här sa att jag va tvungen att va me ändå, så jag gick ner dit o va me på mötet, efter bara 5min så börjar jag få ångest, jag försöker hänga me, men de gick inte alls. började tänka på hur alla andra betedde sig, att dom rörde på sig hela tiden där dom satt, att dom viftade me armarna o pratade me hög volym, o jag visste inte vart jag skulle kolla, på den som pratade el om de vore lugnt att kolla på mobilen, el bara försvinna i dagdrömmar. så började känna hur hjärtat började bulta så hårt, kändes nästan som att det skulle flyga ur bröstet på mig, o me de kom panik-ångest-attacken, o de ända jag satt o tänkte på var att jag ville gå därifrån, men vågade inte göra de häller, för att jag visste inte om jag fick o alla som satt där, skule väl antagligen inte förstå va problem var, att dom måste va me, men att jag bara kan gå därifrån. så när jag nästan började gråta av allt obehag, så reste jag på mig o frågade om jag kunde gå, personalen såg väl antagligen hur jobbigt de va för mig, så dom sa att de va lugnt. sånna hära situationer, som e jätte jobbiga o tunga att göra för mig, de e kopplat till min diagnos asperger, o så kommer de va hela mitt liv. jag måste försöka hitta knep för att kunna sitta me på hela måsten-möten, men just i nu-läget, så funkade de inte alls. men jag får väl ändå se de lilla positiva me de, att jag faktiskt va me en liten stund o att jag kom dit. <3 pz