jag lever efter många ord-språk, många som tilltalar mina åsikter, gränser o syn på livet. ett ordspråk jag levt efter ganska länge är, DAGAR MAN VILL LEVA, DAGAR MAN VILL DÖ. idag är en sån dag, jag känner bara att jag orkar inte längre(menar inte att jag ska ta livet av mig) utan, att kämpa var dag, att alltid vakna på morgonen o ha en kamp, en kamp om att inte falla tillbaka, en kamp om vetskapen av vad jag vart me om, hur mycket de tynger mitt hjärta, att minnas alla sne-steg, misstag, tragiska händelser, lögner från folk, mina minnen från mitt missbruk, minnen som smärtar genom hela kroppen, det gör ont att ha dessa bilder cirkulerandes i huvet, vetskapen om att folk är falska, manipulativa, spelar andra på deras känslor/svagheter för att få som dom vill, att dom e onda rakt igenom, att leva me vetskapen att människan i grund o botten bara har dåliga baktankar. jag vet att man inte kan dra alla över samma gräns, att de visst finns människor som vill en väl, har träffat nåra få sådanna människor, o dom e jag evigt tacksam över att fortfarande ha i mitt liv. men antagligen så kommer jag från en värld, där de bara bestått av smärta, lögner o ett stort mörker, att jag levt där så pass länge, har gett mig den synen av människan tyvärr, för de e så jag blivit behandlad o jag har även me behandlat folk illa, för kan inte sitta o skylla på alla andra, inte de jag gör. utan snarare berättar hur mitt liv sett ut så pass länge, jag menar den verklighet jag levt i, det är den jah e van me. den hära dagen, har jag inte mått bra alls, har en sådan stor ångest o drogsug. det känns som att det drar igenom ett mörker genom kroppen som e omölig att ta sig ur, att det är som att jag e tillbaka i missbruket, stående i den svarta tunneln o försöker fumla mig fram, men att en tjock dimma sveper över ögonen, o jag kan inte ta mig fram alls. att stå där igen, gör mig ont. det ända jag skulle vilja e att fixa en fix o slå i mig, att få kunna försvinna från allt ansvar, all kamp var dag, kunna skita i allt. men jag vet att de inte funkar så, kan inte sticka från mina problem o spec inte punda bort dom, det löser inget alls. för jag vet vad som skulle hända om jag tog ett återfall till, jag skulle antingen ta en överdos o dö, el om de inte skulle leda till en överdos, skulle jag förlora allt jag kämpat för, mitt boende, min familj, hjälpen från bc, soc, fk o mina medc. o jag vet, att om ja skulle missta allt detta, skulle de leda till att jag misslyckats me allt igen, den känslan skulle jag inte alls klara av, så skulle leda till att ja blivi hemlös igen, utan pengar. jag skulle göra allt för att få pund,  tillslut skulle jag ta en överdos me flit, el ta mitt liv. det är inte värt det, spec när jag har vetskapen av vad som kommer hända om ja faller tillbaka. för så mycke jag har kämpat för här jag står nu, så mycke jag har jobbat me mig själv o alla mina problem, insätt att i grunden e de jag som har problem, ingen annan. jag har en lång väg att vandra på, tills jag kan ha de prec så som jag vill ha det, en egen lgh, där ja kan ha min äslakde katt zelda, att börja skriva min självbiografi. för det är slut me att leva ett självdetruktivt liv, jag strävar efter ett lugn. <3 pz