så många som säger dessa ord till mig: det som har hänt, har hänt. försök leva i nuet o låt ditt förflutna vara o använd de som en livserfarenhet.

jag e mycke väl medveten om att det som hänt har hänt, men vissa dagar som dessa. det går inte att unvika. hur skulle jag kunna låta dessa minnen bara vara?jag menar, även om jag försöker gå vidare i livet. så finns alla dessa minnen där ändå, do e en del av mig, en del som alltid kommer att finnas där. hur gärna jag än vill att dom inte ska det. men de enda jag kan göra e att acceptera att dom e där, men som sagt, ibland blire för mycke att bära på. för mycke mörk skit som kommer upp till ytan. för mycke att bära på. det smärtar mest, att så många inte förstår hur mycke detta tynger mig, visserligen kanske gör jag att dom inte förstår heller, för att jag inte vill berätta allt, för jag blir rädd, rädd för att alla ska se mig så som jag ser min egna spegelbild, totalt sprucken.

jag måste hitta ett sätt att kunna leva me dessa minnen o bilder, ett sätt då jag inte knäcker mig sälv, ett sätt att ändå försöka låta dessa bara vara. men i nuläget e de så svårt. för när dom väl kommer upp, går de inte att stoppa undan dom. de som att dom spelas på repit, om o om igen.

o jag e väl medveten om att allt jag vart me om, har format mig till den jag e idag. o jag vet att det är en livserfarenhet, som många inte har.

men va de verkligen nödväntigt att de skulle gå såhära långt!?

pz out