att gå runt o inte bli hörd el tagen på allvar, det gör så ont i själen, om ja nu har nån kvar?

jag menar, dessa dagar när allt e svart, ett enda stort mörker o jag bara fumlar fram o vet knappt upp el ner, dessa dagar då jag verkligen inte orkar, kan varken äta, sova, o tillomed spela. vad e de för mening?

jag finner inge hopp alls, ingen mening me att leva såhära alls, o även om jag står på mina bara knän o skriker efter hjälp, medans tårarna rinner ner för kinderna minna, blir jag inte hörd el sedd.

jag står här ensam ändå, men jag klandrar ingen, ja menar det tar väl hårt på alla andra runt om att behöva lyssna på nån som balanserar på kanten. så funkar de för dom flesta, alla har sina egna problem häri livet,

så i slutändan e man ensam.

jag håller på att tappa fotfästet totalt.