Att ha levt i en mörkvärld av drogmissbruk o de enda man vetat om är pundet. Man har sprungi runt i de dära hamsterhjulet i allt för många år, med bara pund i huvet. Att sedan vaknat upp flera år som bara är svart att ta beslutet att jag klarar inte längre av att balansera på min grav. Försöka ändra sitt liv till nå bättre men misslyckas o allt blir bara ännu mörkare. För att sedan försöka ta mitt liv för att jag inser att jag aldrig kommer lyckas att få de livet jag vill leva, utan pund. Att sedan vakna upp bland slangar o shit i en resperator, o inte kunna göra nå alls. Vara som en nyfödd bebis, lära sig göra allt på nytt. Där började min resa mot ett Liv utan missbruk. Att jobba me sig själv i sex månader o kämpa mot mitt mål att va ren. Jobbad me mig själv dag som natt. O när jag var klar där. Sitter jag nu här o har fått höra av tre personer idag att jag ser jävligt fresh ut nu, det värmer i hjärtat. Går inte o beskriva faktikst. Looove to u all <3

jag är helt klar nu me allt, plockat ut allt o städat hela rummet, typ storstädat o hängt tillbaka deras gardiner o tavlor. ingen va på mig idag o tjatade o skrek, så blev klar ganska fort, de går smidigare om jag får göra saker o ting i min tackt o i min ordning. pratade me stödboendet o frågade om dom kunde fixa så jag kan få me mig alla mina saker, väntar svar, så hoppas dom fixar de, behöver jag inte vara stressad att nått går sönder, för jag menar personalen här tycker juh inte speciellt mycke om mig. det är många klienter som har kommit till mig o sagt saker som personalen har sagt till varandra, som att om jafg inte städa tänker dom inte hjälpa mig o lasta in mina saker i bilen. jag har kommit underfund me att allt här har varit ett enda stort spel, dom har aldrig tyckt om mig, det har dom visat nu dom senaste dagarna, dom har stått på varnadras sidor o tryckt ner mig. jag menar alla klienter som har flyttat härifrån, har vi alltid haft ett avskeds fika, frågade personalen om vi kunde ha det den tredje alltså igår, frågade nåra dagar innan. men det har inte blivit nå avskedsfika, dom har inte ens sagt lycka till. så allt har bara varit ett enda stort spel, man är bara en siffra i papprena. och när stödboendet kommer, så kommer personalen här att hjälpa till me att plocka in, för att dom måste visa för stödboendet att dom bryr sig, men dom har inte hjälp mig att bära nåra saker nu inte, för de behöver dom juh inte, eftersom dom inte behöver visa nån att dom bryr sig. så allt har vart ett enda spel.

pz out

yeaaaa, jag flyttar idag. min nya resa börjar idag, en resa mot de hållet jag vill, vägen jag själv har valt. nu är jag klar här, på denna väg jag har gått framåt i 6månader, är så stolt över mig själv o vad jag har gjort nu, någe som jag kan vara stolt över. äntligen står jag här vid vägens slut o ska ta ett kliv till, så är jag påväg mot min nya resa. fy fan vad jag är glad just nu. jag som trodde att dom hära 6månaderna aldrig skulle ta slut, men ändå när jag tänker tillbaka, har det gått ganska fort o de va ändå totalt värt smärtan att förändra mitt liv o mig själv, även fast det har varit hårt o haft problem me personalen, kanske oxå att jag känner att det var värt de för att jag nu ska lämna detta dårhus, o aldrig någonsin sätta min fot på ett behandlingshem, nu får de vara nog, jag är klar me pundet, har bara tagit 10år av mitt liv, men som man säger, bättre sent än aldrig. så mina ord jag kommer hålla hårt i, jag är klar me pundet. tack o svejs! haha

pz out

<3

den glädjen jag trodde skulle kkänna idag av att flytta imorn finns inte alls. utan jag har brytit ihop, har blivit totalt knäckt istället av personalen. dom fortsatte att skrika o gorma på mig, påpekade allt jag gjorde var fel, att jag inte kan göra nått rätt överhuvud taget, dom har hållt på såhära sen kl 10 imorse tills för bara nån timma sen. o så har dom kommit flera stycken då o då o jag har sagt vad dom sa till mig, men då står dom andra i personalen o säger att nä de tror vi inte på att hon/han har sagt. och sen fortsatt att berätta hur värdelös jag är på allt jag gör, hur allt blir fel o jag kommer aldrig kunna klara mig i livet så som jag beteer mig nu. jag tycker det är så jävla jobbigt att flytta, och jag vet inte ett skit om stödboedet heller. blev typ klar för nån timma sen me allt, o det hade gått fortare om personalen bara låtit mig få göra allt i min takt o i min planering, men dom tycker att jag ska följa deras planering att dom ska stå o peka på de som jag ska göra o sen stå där o le o känna makt. så nu när jag har blodsprängda ögon o är hur nere som helst, har dom väl fått som dom vill, att bryta ner mig totalt, för de dom vill är att jag inte ska klara mig, dom vill se min undergång, för att dom njuter av det, för dom är bara en simpla sadister. njuter av andras nedåtgång. men jag ska fan inte börja punda igen så dom kan njuta av det. tur att man inte äger ett vapen, hade jag fan dödat allihopa, skulle vilja spränga dom i luften(ska inte självklart, men vill) nu har jag fått reda på att jag själv måste bära alla mina saker, måste bära mina högtalare till vinden, fast jag säger att jag inte vill de, för att juh fler gånger jag flyttar dom, juh snabbare går dom sönder. men dom får absolut inte stå i mitt rum i tre dagar, öäven fast det finns typ tre lediga rum, dom gör allt för göra mig sur. o dom har sagt att dom inte tänker hjälpa mig att bära saker heller, utan det är mina saker vilket jag själv måste bära o flytta. folk tror att det är bra att vara på behandlingshem, men det är fel. personalen suger, dom gör allt för sin egen vinning, dom njuter när det går dåligt för en, som idag när jag lämna up(urin-prov) blev hon sur för att jag var ren, varför håller dom på så? så till er alla därute behandlingshem är inge bra, personalen är taskiga o skiter fullständigt i en, man äär bara en siffra i papprena, inge mer. så innan ni väljer att åka, då ska ni kolla runt extra mycket. för om ni hamnar på ett sånt hära ställe som jag är på i katrineholm(änglahuset) är risken stor att det inte kommer sluta bra. så många klienter här, som säger samma sak. det är inte bara jag. nu ska jag äta, sen glo en film o sen sova. flytt imorn.

pz out

nu när de eh så nära flytten är det koas med mig, har inte nån årdning på någe alls, men det får väl vara så inge jag kan göra åt de ändå tänkar jag.

igår sa min syster till mig såhära: alltså du var min bästavän förut, vi gjorde allt tillsammans, o när du försvann blev det jätte tomt för mig. jag blev jätte glad av att hon sa det. o hon sa även: det är skönt att vi kan börja bygga upp en ny relation nu. o vad det värmde. jag älskar min syster mest av allt, och jag har trott att hon inte har velat bli vän me mig igen, men de vill hon och jag kommer lägga mycke energi åt att bygga upp våran relation, för jag minns att jag kunde snacka me henne om allt o vi hade så kul me allt vi gorde, jag älskar dig sis, o ag är så tacksam att du vill ge mig en till chans o tänker ta vara på den oxå, för du anar inte hur mycke jag har saknat just dig, för du va min bästavän me, o jag skäms att jag valde drogerna framför dig o jag har jätte svårt me att förlåta mig själv för det.

när du o jag har våra egna lgh, längtar tills dess, då vi kan vi komma hem till varandra o ozzy, leo o zelda blir vänner me, vilket jag tror att det inte kommer bli nå problem.

så förlåt syster för all smärta jag skapat åt dig

jag älskar dig

pz out <3

jag vet att alla behöver sin egna prossec i hela den hära skiten, att alla bearbeetar på olika sätt o de tar olika lång tid, jag vet det. när jag tänker tillbaka nåra månader, så ville inte min bror vara i samma rum som mig, han ville inte prata me mig, jag existerade inte för honom. syrran hon kunde säga hej, men inge mer än så. jag förstår dom, jag har inte ens vart me under hampus uppväxt o försvann när syrran var tonnåring, jag var en främling för dom. dom kände mig inte, o jag kände inte heller dom. även fast jag valde drogerna istället för dom, fans dom i mina tankar, och jag saknade dom, något dom aldrig kommer kunna förstå, att jag valde drogerna framför dom. men jag var fast, hade varit fast i flera år, det var det ändå jag visste nå om.

nu är jag så tacksam att dom har velat tagit tillbaka mig, att jag får vara hemma i nykvarn och syrran pratar me mig nu, vi spelar tillsammans o hon har börjat höra av sig helt random till mig på facebook, som härom dagen då hon skrev "hej sis" o vad det värmde inom mig, att hon kallade mig för sis, den glädjen kan jag leva länge på. som nu med hampus, han kan vara i samma rum som mig, han kan prata lite granna me mig o spela tillsammans, så otroligt lyckig jag blir över dom små sakerna, dom små framstegen som görs me mina syskon.

jag kan förstå att det tar tid, dom lite väl inte 100% på mig heller, dom har väl i bakhuvet att det är så lätt för mig att falla tillbaka o att jag börjar igen att välja drogerna istället för dom, så det är lugnt, det gör mig inget att dom är försiktiga för att dom är rädda att jag ska såra dom igen, jag menar jag är juh en missbrukare.

som en liten sak, hade min data på matbordet, brorsan slår på sin data breve mig, fast en stol mellan oss, så jag säter mig vid min data och han sitter kvar, sånna små saker gör mig lycklig, som att jag ser dom små tingen o vet att det är framsteg. happyface.

pz out

<3

jag har levt i en annan verklighet, jag har gått runt o trott att det varit så, ganska länge, mått dåligt av det, min verklighet av nått som inte ens är sant. min verklighet sprack nyss, jag fick reda på sanningen, hur det igentligen låg till, att det var jag som hade gjort så, inte ni. hur veck har jag varit igentligen?

men jagt är glad att ni sa sanningen till mig, även fast det gjorde ont. jag menar min verklighet, var bara en lögn, något jag trodde stenhårt på, det går inte ihop, att man tror en sak som inte ens stämmer me verkligheten.

mamma berättade för mig att det var jag som sa upp bekatnskapen me dom, att det inte var dom som gjorde, sa det vid tre olika tillfällen. jag minns inte det, men det var jag som gjorde de. drogerna var viktigare för mig än min familj(mitt blodsband) drogerna var mitt liv, utan dom var jag inget alls. jag vet inte riktigt vad jag ska säga, finner inga ord just nu. det var jag som gjorde det, fucking ie. jag kan förstå mina syskon nu när jag vet de, att dom måste känt att dom inte var värda mig någe alls, eftersom jag valde drogerna framför min familj. faaaan alltså, det gör ont i själen nu när jag vet att det var fucking jag som gjorde det.

orkar inte skriva mer nu.

pz out

jag har varit ren nu i 5månader typ, har varit inskriven här på behandlinsghemmet så länge me. har kämpat me mitt beroende, oh mitt missbruk här, vilket är så tungt, man har levt ett liv så pass länge, oh sen ska man leva på ett annat sätt, jag har ändrat oh jobbat på mitt beteende här varje dag, varje timme, varje minut. har gjort stora framsteg oh är så stolt över mig själv, för allt jag jobbat me. jag har aldrig gjort något så bra som jag har gjort dehära, oh ag känner de själv, vilket eh nytt oxå, att faktiskt ha hittat sig sälv, blivit den jag vill vara, den jag aldrig trodde jag kunde bli, det är som att alla pusselbitar har fallit på plats, en efter en har JAG lagt dit dom. jag är nästan hel, jag äcklar mig inte av tanken om vem jag är, jag har faktiskt fått självförtroende. jag är så otroligt tacksam att jag fick den hära chansen att ändra saker oh ting, oh alla som stöttat mig eh jag evigt tacksam för, att ni har trott mig på, då mitt tvivel igentligen har varit det största problemet, har alig riktigt trott på att jag kan göra saker oh ting, att jag alltid misslyckas. den hära känslan jag har nu, den är otrolig, något jag aldrig kännt förut. jag kan för en gångskull se framåt me glädje, rädsla, nyfikenhet.

det hära året har varit de mest jobbigaste oh krävande någonsin, jag har gjort en resa, en resa som vissa inte ens kan sätta sig in i, slut på förhållande, avgitning, öppen vård, drog couch, tappa alla kontaker, återfall, sluta me antidepresiva, vän dog, jag tog en medveten överdos, hamna i resperator i runt två veckor, nedsöv, vaknade kunde inte göra nå alls, var som en nyfödd bebis, lära mig gå, äta, prata, andas, borsta tänderna. sen in på psyket, ut därifrån, bo hos föräldrarna, därifrån in på stödboende, tog återfall, blev utslängd därifrån, bo hos farmor, började me subben igen, bo hos niklas, bev tillsammans me honom igen, sen till behandlinsghemmet, jobba på mig själv, slut på förhållande, sen ska jag till stödboende, öppenvården, psykolog, sen min egna lgh.

jag är helt slut, jag har inte fått nån lugn oh ro på ett år, me att ha missbrukat runt 10 år innan allt dehära.

det ag vill är att få landa, böra leva, ta hand om mig oh min katt zelda, man orkar mycket, mer än vad man tror, har juh faktiskt bevis på det, men min önskan är att på lugn oh ro nu.

satt i samtal me mina båda kontaktpersoner, vi satt oh pratade i en timma, men de va inte att prata, dom bettede sig som två dåliga föräldrar, dom gick på mig oh allt jag gör eh fel, oh dom dumförklarade mig oh dom lyssnade inte. blev sårad faktiskt, undrar vad som igentligen händer, jag menar jag har litat på dom, men har börat se en helt annan sida nu, jag är bara en siffra i papperna för dom, precis så som alla i sjukvården beter sig. trodde inte de om dom. pratade me mamma oh hon gav mig ett råd, att jag ska skriva ner allt som ag känner oh så oh ge dom de pappret, så jag började, kom ända till när jag låg i resperatorn, kunde inte skriva om de, de gör så ont fortarande, och slutade oh skriva. för började tänka som så, att ag vill inte att dom ska veta de jag igentligen har sagt, för dom eh inte värda min ärlghet, dom skulle ändå inte förstå el så skulle dom vända tillbaka allt på mig, så har bestämt mig för att inte blotta mig för dom, ska ändå harirån om 2 veckor.

pz out